malineklofsd.blogg.se

Femte loggen: Peripeti och upplösning

Min bok har flera peripetier men den tydligaste och allra största är självklart när poliserna tillslut efter många om och men hittar gärningsmannen, mördaren.
Denna vändpunkt är väldigt tydlig och är inte något som man som läsare missar. Den är precis i slutet av boken.

Två andra peripetier är när Fredrika äntligen bestämmer sig för att göra adoptionen och när hennes älskare Spencer äntligen lämnar sin fru för henne.  Hon kan äntligen få ett barn som hon alltid velat och få leva sitt liv med den man hon älskar. Nu kan hon slippa oroa sig för om han en dag ska vakna upp och inte vilja träffa henne mer, nu är han bara hennes.  
Av denna peripeti blev jag väldigt glad och det kändes som att det äntligen blev som det skulle vara och man fick svar om Fredrika fick som hon önskat eller inte.

Men åter till den stora peripetin, när mördaren hittas.  Jag tycker att detta är en peripeti eftersom att jag som läsare, men även poliserna och föräldrarna till offren, får svar på de mesta frågorna. Äntligen lyckas de få stopp på denna hemska man och bokens handling vänder kvickt, nu finns det längre ingen barnmördare att oroa sig för och offrens föräldrar kan äntligen känna att de får ett slags avslut på denna traumatiska händelse.

Två barn har hittats mördade och när polisen får larm om ett tredje försvunnet barn får de bråttom. De andra har bara överlevt max ett dygn så det finns ingen tid att vänta. Tack vare tips och mycket klurande får de äntligen reda på vem gärningsmannen är och de far genast till lägenheten där han bor, som även är nära platsen där den lilla pojken nyligen anmäldes försvunnen.
Som tur är så lyckas pojken räddas levande från mördaren, men han själv tar livet av sig och detta lämnar tyvärr fortfarande vissa frågetecken. Jag får dock svar på det jag undrat över mest. ”Varför gör han detta? Mördar små barn och skriver Oönskad i pannan på dem?” Svaret på detta är visserligen långt, men kortfattat handlar det om någon slags sjuk hämnd. Bara för att han själv som liten var oönskad av sin mamma vill han straffa andra kvinnor som gjort abort, genom att döda deras nästkommande barn. Helt sinnesjukt enligt mig!

Upplösningen till detta har jag väll på sätt och vis redan nämnt, och man får svar på frågor som man grubblat över under bokens gång, som exempelvis ”Vem är gärningsmannen” eller den fråga som jag precis nämnde i stycket här över.
Självklart får problemet en lösning, mördaren är ju liksom ur vägen, men detta kan ju aldrig läka det hål som försvunnit ur de anhörigas liv. Trots att mördaren nu inte finns kvar så kan det aldrig ersätta känslan av att ha förlorat sitt eget barn. Detta gör det svårt för mig att säga om slutet är olyckligt eller inte, men jag tycker att det är lite båda delarna. För mig som läsare känns det i alla fall väldigt skönt att äntligen få reda på vem gärningsmannen är och varför han utför de hemska barnmorden, men jag har ändå kvar obehagskänslan av hur man faktiskt kan ta livet av en 9 åring samt ett spädbarn. Så jag känner väll både lättnad och obehag efter upplösningen.
Dock så hade jag önskat att mördaren inte hade tagit sitt liv innan polisen hann stoppa honom, jag tycker att han borde stå sitt kast och få ett straff han förtjänar istället för att bara ta sitt liv sådär.

Detta är alltså slutet på en väldigt bra bok som jag verkligen rekommenderar starkt, trots att jag nu (tyvärr) genom loggarna har avslöjat det mesta.

Det som jag skulle beskriva som den mest övergripande externa konflikten, och det boken faktiskt bygger på, är inte mellan två personer. Jag skulle istället se det som konflikten mellan gärningsmannen och poliserna i utredningen. De kämpar båda med att lyckas, gärningsmannen med att fullfölja alla de mord som han planerat och polisen, såklart, med att hitta gärningsmannen och den röda tråden i fallet. Som du säkert förstår så är denna konflikt den viktigaste, det är ju (som jag tidigare nämnde) bokens handling och det som man som läsare får följa från första till sista sidan. Kommer man att hitta gärningsmannen? Varför utför han de brott som han gör? Dessa frågor har cirkulerat enda sedan jag började läsa boken och dessa har ju väldigt mycket att göra med den stora externa konfliken, polisen mot gärningsmannen.
Man kan även beskriva det som en konflikt mellan det goda och det onda.

Detta är ju självklart inte den enda externa konflikten, min bok är tvärtemot full av externa konflikter. En annan är mellan huvudpersonen Fredrika och hennes älskare Spencer, som har både barn och är gift. Enligt honom är det bättre att ha det så, då han fortfarande har starka band med sin fru som han inte är redo att bryta. Fredrika vill istället, så klart, att han ska separera med sin fru och inleda en stabil framtid med henne istället.
Här uppstår det även en intern konflikt för Fredrika med sig själv. Ska hon göra så som alla hennes väninnor uppmanar henne till, lämna Spencer och hitta en man som bara vill ha henne. Hon kämpar med tankarna om att hon faktiskt måste inse det faktum att hon närmar sig 35 och inte har möjligheten att skaffa barn så länge till. Hon tragglar även med beslutet om hon ska genomföra adoption eller inte, ska hon dessutom berätta för Spencer eller kommer detta skrämma iväg honom? Så när samtalet kommer att hon är godkänd adoption, snurrar tankarna som aldrig förr.

”Plötsligt vet inte Fredrika vad hon vill längre, och vad skulle Spencer säga?”

Egentligen så tror jag bara att Fredrika bara gör allt rörigare än vad det faktisk är. Innerst inne så tror jag att adoptionen är det som hon vill och alltid har velat, men tankarna över vad Spencer ska tycka tar över totalt. Han som varken är hennes pojkvän eller make verkar trots allt vara hennes fasta punkt i livet och rädslan av att förlora honom och göra det hon verkligen vill tror jag är väldigt stor. Enligt mig så tycker jag att hon antingen ska genomföra adoptionen och se vad som händer respektive att helt enkelt sätta sig ner och berätta om situationen för Spencer istället för att grubbla. Om han tycker att det verkar orimligt att hon på egen hand genomför en adoption så tycker inte jag han är något att ha överhuvudtaget.
Jag kan dock känna igen mig i Fredrikas interna konflikt och sätt att resonera. Jag kan erkänna att jag också ibland tänker alldeles för mycket på hur andra påverkas av mina val istället för att göra så som jag verkligen vill. Att älta en sak om och om igen i huvudet, även fast jag redan vet vad jag vill, bara för att ta hänsyn till av andra tycker och tänker om det beslutet. Jag tror inte jag, eller Fredrika för den delen heller, är ensamma om att grubbla allt för mycket om andras åsikter om saker som egentligen bara har med mig att göra. 

Min bok är en deckare och har tyvärr inte så många miljöbeskrivningar, men jag ska göra mitt bästa för att försöka få en så bra summering av miljöbeskrivningen som möjligt.

 

En plats som jag dock tycker är bra beskrivet är Teodora Sebeastianssons hus, alltså offrets farmor. När jag läser får jag känslan av obehag och det känns inte som ett så välkomnande ställe. Husets beskrivs som museumliknande, vädigt välstädat, väggar klädda med antika tavlor och doften av nystädat och kliniskt. Det är ganska mörkt och dunkelt med ett fåtal fönster. 
Redan när jag började läsa beskrivningen av tomten till huset fick jag känslan av ogästvänlighet. Det känns inte direkt som något varmt, välkomnande och familjeliknande hem. "Trädgården var stor i förhållande till de andra som hon hade kört förbi på vägen dit, nästan parkliknande där den låg för sig själv i slutet av vägen. Gräsmattan var bessynerligt grön och påminde om gräset på en golfbana. En mur omgärdade hela trädgården. Grinden som Fredrika hade kört in genom var den enda öppningen i muren som hon såg."
Jag tycker att trots att miljöbeskrivingarna inte är fullt så utvecklade som de kunde ha varit, så får jag ändå en relativt klar bild om hur platserna och miljöerna i boken ser ut. Att författaren inte heller alla gånger är så jätte detaljerad gällande beskrivningen av saker såsom dofter och känslor ger mig även chansen att skapa mig en egen bild av det hela och enligt mig är detta ändå en positv sak. När jag läser får jag trots allt en bra bild om hur allt ser ut, även fast det dock kanske inte är så som författaren har föreställt sig.

Vid vissa tillfällen har författaren dock lyckasts riktigt bra med miljöbeskrivningen. Vid ett tillfälle när en skog beskrivs får jag en riktig verklighetskänsla av att jag verkligen är där. När författaren beskriver trädens vaggande grenar som stilla rörs av sommavindarna. Hur lukten av gran riktigt sätter sig fast i näsan på Peder och knaster av grenar som knäcks när han försiktigt tar sig fram genom den tysta skogen. Hur kan verkligen njuter av tystnaden och ugglornas eko. Sommarblommorn som är prydda med den tidiga morgonens dagg och känslan av lycka. Jag känner mig verkligen närvarande och det känns som att jag också känner den där starka grandoften och hör ljudet av grenar som knäcks . Här är ett citat från det stycket.
"Solens strålar letar sig mellan träden som långsamt vaggas av den lätta sommarviden. Det här är bland det bästa Peder vet, att ensam få njuta av skogens stillsamhet. Bara han och tystnaden. Doften av gran sätter sig fast i näsan och han känner sig otroligt fånig där han står och ler."

Jag tycker dock inte att författaren tar in alla fem sinnen många gånger i sina beskrivningar, jag skulle gärna ha uppskattat mer beskrivning av dofter och ljud som karaktärerna hör eftersom att jag troligtvis hade känt mig ännu mer närvarande då. Men tack vare att författaren beskriver så detalerat om vad karaktärerna ser och hur de känner sig, så gör det mig inte mycket. Jag kan ändå leva mig in i berättelsen och få en verklighetstrogen bild av det hela. Detta är ju trots allt en deckare och då känns nog själva utredningen, förloppet och personbeskrivningar mer relevant än detaljerade miljöbeskrivningar. 

 

Som jag tidigare nämnde så är det inte så jätte många miljöbeskrivningar och jag hade absolut inte klagat om det fanns mer, men jag tar hänsyn till detta eftersom att boken faktiskt är (som jag tidigare nämnde) en deckare. Men de detaljerade beskrivningar som fakrikst finns är förvånadsvärt bra! Även författarens ibland obehagliga sätt att beskriva höde t.ex när offret hittas död ute i regnet av polisen är verkligen riktikgt skickligt skrivna och får verkligen kalla kårar att sprida sig genom kroppen.

Min bok har inte riktigt någon "tydlig" huvudperson, utan det är mest de 3 poliserna som utreder fallet som boken krestar mest runt- Alex, Peder och Fredrika.
Bikaraktärerna är dock ganska många, allt från Peders älskarinna, till Lillian- flickan som blev bortrövad. Men de bikaraktärer som jag har fått läsa mest om är Lillian, hennes mamma, Lillians pappa Gabriel(som även är misstänkt för sin dotters försvinnande), Gabriels mamma och även förövaren som man ännu inte har fått reda på vem denne är.

 

Fredrika, är en av de 3 poliserna som tar hand om fallet av försvunna Lillian. Fredrika är rätt ny inom polisyrket och anses av de andra 2 poliserna, Alex och Peder, rätt underlägsen jämfört med dem själva. De menar att hon inte är gjord för att jobba som polis utan borde istället sitta bakom ett skrivbord på något kontor.

Första gången man får läsa om Fredrika är rätt tidigt in i boken. Det är när hon och Alex, som är en högt uppsatt polis som jobbat inom branchen ett bra tag, är påväg till tågstationen där flickan försvann. 

Fredrika beskrivs som en ung tjej med skinn på näsan. Enligt de andra poliserna är hon mera en akademist än polis och de tror inte att hon kommer jobba kvar länge som polis.
Som läsare får jag ändå en rätt bra beskrivning av hur Fredrika är. Trots att hon framstås som en amatör av de andra poliserna, så tycker jag att hon ser saker de andra inte ser och jag kan tänka mig att hon egentligen kanske är ett hot för de andra, fast de inte vill erkänna det. Fredrika är rätt kylig när det gäller känslor inom polisyrket, hon menar själv att hon absolut inte är så annars i sitt privatliv, men inom sitt jobb och inom utredningar vill hon helst hålla känslor lite på sidan av och kan därför verka rätt kall och hård.
Hon beskrivs som en mycket vacker ung kvinna, men dock väldigt mogen. Fredrika har inget förhållande, men hon träffar sedan några år tillbaka en äldre man som har både fru och barn. Hon säger sig trivas med det och vill inte binda sig med någon annan. 
Fredrikas självständighet och engagemang imponerar mig faktiskt och jag tror säkert att det skulle vara kul att lära känna henne.

Bikaraktären jag tänkte skriva om är Lillans farmor/Gabriel Sebastianssons mamma, Teodora Sebastiansson.
Teodora kommer in lite senare i boken, då Fredrika åker hem till henne för att fråga lite om vad hon vet om sitt barnbarns försvinnande.
Teodora framstås som en mycket speciell kvinna som går genom eld för sin sons skull. Han är som hennes lilla ögonsten och hon ser genom fingrarna på allt han gör- enligt henne gör han aldrig fel. Teodora vägrar dessutom tro på att hennes son, trots bevis, har misshandlat sin ex-fru. "Som om Gabriel inte lidit nog, var hon dessutom tvungen att kalla honom hustruplågare" säger Teodora vid ett tillfälle, hon menar alltså att misshandeln bara är ett påhitt, för så skulle ju aldrig hennes egen son göra.

Jag får inget bra intryck av Teodora alls, jag har hela tiden känslan av att hon vet mycket mer än vad hon berättar bara för att skydda sin son. Hon uppger till polisen att hon inte har någon aning om vart han är, men lite senare så kommer han hem till henne och det verkar inte direkt som en överraskning för Teodora.
På något sätt tänker jag på min farmor när jag läser om Teodora, de är rätt lika ändå. Min farmor skulle nog göra vad som helst för pappa och enligt henne gör han nog bara rätt i precis allt- lite som Teodora. Så det var lite komiskt att jag faktiskt kunde koppla ihop henne med min egen farmor.
Jag tror dock inte att jag skulle kunna klara av att umgås med Teodora, hon känns som en sån person som tror sig vara överlägesen och alltid lite bättre. Hon känns så gåtfull och jag kan inte riktigt lita på henne, och det gör mig irriterad. Att hennes eget barnbarn är försvunnen är väl mycket viktigare än att skydda sin son?

 

Boken jag läser heter Askungar och är skriven av Kristina Ohlsson. 

Jag tycker titeln är ganska oklar om vad boken handlar om, det ger mig ingen direkt bild av vad den innehåller och det är på sätt och vis ganska bra då det får mig mer nyfiken att ta reda på vad boken handlar om. Redan när jag läser baksidetexten är jag fast, "Den här boken måste jag läsa."
Boken är berättad i tredje person och inre monolog så man får veta vad karaktärerna tycker och känner. Redan vid de första sidorna blir jag som fast och känner mig nästan närvarande. Språket är väldigt alldagligt i boken och det finns nog inget speciellt anmärkningsbart. Det är vuxet och anpassat bra för sin målgrupp, alltså vuxna, men det är inte allt för avancerade ord. Detta tycker jag är väligt bra då det ger boken ett mer moget intryck och man förstår lätt att den är skriven för vuxna.

 

De första meningarna är "Av någon anledning kom han förr eller senare alltid att tänka på journalen när han lät tankarna vandra fritt. Oftast skedde det om natten. 
Han låg alldeles stilla i sin säng och blickade upp mot taket där en fluga rörde på sig. Mörker och vila hade aldrig fungerat väl för honom. Det var som om han blev försvarslös samtidigt som solen försvann och tröttheten och mörkret kröp fram och omslöt honom. Försvarslöshet var någonting som stred mot hela hans natur."

Mina första tankar är framförallt att jag vill veta mer. Vem är mannen som det berättas om och är det han som är huvudkaraktären? Jag vill läsa vidare, för inledningen ger mig inte så mycket att gå på. Jag kan inte redan nu avgöra vad som ska hända och om boken är bra eller inte. Detta gör mig tvungen att fortsätta läsa.
Jag fortsätter genom det första kapitlet, som är rätt kort, och har nu en mer klar bild om vad boken kan handla om.

I det första kapitlet får man läsa om lite tankar från förövarens, så som det verkar, traumatiska barndom. Det innehåller mest hans egna funderingar, så jag får en mer tydlig bild av mannen. Kapitlet avslutas sedan med att han ligger i sin säng med (som han kallar det) en docka. När jag läste meningarna "Liggande i mörkret log han en aning och sneglade på den nya dockan som han valt ut" och "Han smekte henne försiktigt över ryggen. Av misstag, eller möjligtvis för att han inte såg de skador han hade tillfogat henne, strök han rakt över ett av de färskaste blåmärkena." blev jag säker på att "dockan" istället är en flicka. Meningarna får mig att känna obehag och redan här kan jag gissa mig till att boken handlar just om denna hemska man som kidnappar små flickor och har dem som sina "dockor".
Mannen och flickan är de enda personerna som är med i kapitel ett, men om flickan får man inte veta något alls och det får mig att vilja veta mer om vem hon är, och om min teori att hon är tillfångatagen av mannen stämmer. Av det jag får läsa om mannen så verkar han som en mentalt störd person som har påverkats mycket av sin hemska barndom med en mamma som inte uppskattar honom.
Har detta något att göra med varför han har små flickor som sina "dockor"? Detta återstår att se, och jag vill verkligen läsa mer för att få svar på mina frågor.

När jag skriver det här har mina 3 år på Klara precis börjat och när du läser detta är dina 3 år snart slut.
Grattis till att du klarat dig igenom de här åren, trots motgångar!

Just nu trivs jag väldigt bra i klassen & trodde absolut inte att det skulle bli såhär bra. 
Jag hoppas att när du läser detta brev är nöjd med din tid på gymnasiet, dina betyg och förhoppningsvis fortfarande är omgiven med underbara vänner.
Under min tid på gymnasiet hoppas jag att jag slutar jämföra mig själv med alla andra hela tiden och inte nedvärderar mig själv så mycket, det är okej att göra fel för man kan inte alltid vara bäst. Lättare sagt än gjort, men jag hoppas att jag om 3 år har växt ifrån det och lär mig acceptera mig själv precis som jag är.

Det vore även bra om du äntligen lärt dig att inte skjuta upp saker jämt & ständigt och att du lärt dig plugga i tid. Att skjuta upp allt till 2 dagar innan funkar inte och resulterar bara i ångest och panik.Så ett stort grattis om du äntligen har lärt dig det..
Hoppas verkligen att du äntligen vet vad du vill bli i framtiden och inte är lika tom på idéer som jag är just nu,  och om du trots allt fortfarande inte har en blekaste aning så tycker jag verkligen att du ska jobba utomlands i något år, för jag vet att det är något du velat hela ditt liv. Åk till USA, Spanien, Frankrike, vad som helst, lev bara livet fullt ut!

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, och jag har verkligen ingen aning om hur livet ser ut när jag läser detta nästa gång. Men jag hoppas att jag går ut med betyg jag är nöjd med och känner att jag har gjort det jag vill göra i livet än sålänge.
Kom ihåg att göra sitt bästa är det enda man kan göra, sen får det bära eller brista.

/Malin oktober 2013

Jag hör regnet smattra mot det lilla vindskyddet där jag har varit så många gånger som liten. Det känns som att platsen inte hade förändrats något under de 8 åren sedan jag var här senast, det är som att tiden har stått still. De höga bruna trädstammarna, fågelbona i trädgrenarna och den lilla spruckna eldstaden. Allting är sig likt.
Allt är så fridfullt här, granarnas toppar vajande i takt till vinden och jag känner en stark doft av regn och skog. Då och då faller ett löv långsamt dalande mot marken från en ek lite längre bort. Den hade funnits där så länge jag kan minnas och mitt på ekens stam är ett hål där en ekorre har sökt skydd från regnet.

 

Jag sätter foten på den blöta, lövfyllda marken och och går ut från den tysta skogen. Regnet smattrar mot trädkronorna och jag fäller upp mitt paraply för att undgå att bli blöt. Väl ute ur skogen står jag på cykelbanan utanför och står still, jag andas in den fuktiga lukten och bara njuter.

Då helt plötsligt brakar det till från skogen och jag vänder mig hastigt om och stirrar in i mörkret bland trädstammar och stenar. Ut i full fart kommer en rådjursmamma med sina två ungar, hon tittar hastigt åt alla håll och springer sedan i riktning mot en gul liten stuga längre bort. Den lyses upp av en gatulykta, de andra har slocknat, och trots att den är långt bort så syns det att den troligtvis är övergiven. Det mesta av den gula husfärgen har flagnat bort och det ser ut som att den är nära på att rasa ihop helt och hållet. 
Rådjursmamman och hennes ungar är nu utom synhåll och om det inte vore för gatulyktornas sken så skulle allt vara omfamnat av nattens mörker.

 

Klockan är nu mycket och jag påbörjar min promenad hemåt i nattens tystnad, brevid mig ligger den svarta ån och den är nästintill tom förutom ett par änder som långsamt glider över den stilla vattenytan. Regnet har nu avtagit och jag skakar av mitt blöta paraply, vattendropparna skvätter åt alla möjliga håll och jag får en liten droppe mitt i ansiktet. 
Lite längre fram kommer en kvinna cyklandes, stenarna under hjulen knastrar till när de trycks mot marken och det svaga ljuset från lampan på cykeln letar sig fram i nattens mörker. Andfått cyklar hon förbi och sedan blir det tyst igen. 
Nu är det bara vindens sus som låter och kylan letar sig in bland kläderna. Nu är det verkligen höst.

Här kommer min fortsättning! :)

Han hade alltid varit lite förtjust i Pancha. Ända sedan hon kom till byn för två år sedan hade han dagligen iakttagit hennes flitiga arbete, det var som att hon aldrig vilade. 
Dag efter dag jobbade hon tills svetten rann, ute på jordbruksfältet utanför byn, med sin lillebror som alltid lika troget följde henne. 
Hon hade alltid ett vakande öga mot en man som varje dag kontrollerade henne och de andra arbetarnas jobb ute på fältet. Mannen var lång och stor med ett känslokallt ansikte och en iskall blick. Oftast satt han bara och inspekterade deras arbete, hans kalla blick granskade arbetarna som en hök och när de inte gjorde sitt arbete tillräckligt bra så röt han till med sin mörka stämma. Då var det ingen som vågade säga emot. 

Pancha gjorde alltid sitt arbete utan att klaga och när hon väl var klar med det tunga arbetet så gick hon alltid direkt till floden och tvättade av sig. Han mindes när han för ett år sedan hade föjlt efter henne ner till floden, hon skulle tvätta kläder och han satt tålmodigt bakom en buske lite längre ifrån och bara iakttog henne.
Han kom ihåg hur hennes mörka långa hår glänste i solen och lockarna som hängde ner över hennes vackra ansikte. Hur hon böjde sig ner mot floden för att skölja kläderna i det glittrande ljusblå vattnet. Då plötsligt tappade hon fästet från stenen hon satt på och föll pladask ner i vattnet. Det var som att strömmarna drog tag i henne och ville dra henne mot det bullrande skräckinjagande vattenfallet. Han skrek till och visste inte vad han skulle ta sig till, han visste att han borde hjälpa henne men han var som fastfrusen sittandes bakom busken. Då såg han till sin lättnad hennes huvud över vattenytan igen och hur hon fick tag i en trädgren som var hennes livlina upp till land igen. 
Blöt och skräckslagen la sig Pancha platt på marken och andades häftigt. Sedan sprang hon iväg som ett skrämt djur och han såg henne inte mer den dagen.

Ända sedan dess hade han velat gå och fråga henne om hur det gick, men han fann aldrig mod till det. Men idag när hon gick förbi bestämde han sig för att prata med henne. Hon var vackrare än någonsin med lila blommor i håret som slingrade sig runt hennes hjässa. Hennes vita klänning fladdrade i vinden och hon såg så lycklig ut.
Han var precis bakom henne nu och la handen på hennes mörka axel, hon snurrade snabbt runt och granskade honom med sina nattsvarta ögon. Det var som om att han drunknade i dem och hennes blick var så varm på något sätt.

 Utan att han märkte det hade en kraftigt byggd man ställt sig bredvid honom. Mannen tittade på honom med en irriterad blick och blicken fick kalla kårar att sprida sig genom hans kropp, det var en blick som han gärna inte ville möta igen. Mannen svor till och bad honom att låta hans fru vara, han tog sedan Pancha i handen och slet henne därifrån. Pancha var alltså gift, han visste inte vad han skulle svara utan bara tittade efter dem, med en tom blick, när de försvann längs stigen, bort ifrån honom. Det var sista gången han såg Pancha, vackrare än någonsin där hon försvann i mörkret med klänningen fladdrandes vid fötterna, med den kraftige mannen vid sin sida.

Han skulle aldrig glömma henne, Pancha , hans livs kärlek.