2: Karaktärer
Min bok har inte riktigt någon "tydlig" huvudperson, utan det är mest de 3 poliserna som utreder fallet som boken krestar mest runt- Alex, Peder och Fredrika.
Bikaraktärerna är dock ganska många, allt från Peders älskarinna, till Lillian- flickan som blev bortrövad. Men de bikaraktärer som jag har fått läsa mest om är Lillian, hennes mamma, Lillians pappa Gabriel(som även är misstänkt för sin dotters försvinnande), Gabriels mamma och även förövaren som man ännu inte har fått reda på vem denne är.
Bikaraktärerna är dock ganska många, allt från Peders älskarinna, till Lillian- flickan som blev bortrövad. Men de bikaraktärer som jag har fått läsa mest om är Lillian, hennes mamma, Lillians pappa Gabriel(som även är misstänkt för sin dotters försvinnande), Gabriels mamma och även förövaren som man ännu inte har fått reda på vem denne är.
Fredrika, är en av de 3 poliserna som tar hand om fallet av försvunna Lillian. Fredrika är rätt ny inom polisyrket och anses av de andra 2 poliserna, Alex och Peder, rätt underlägsen jämfört med dem själva. De menar att hon inte är gjord för att jobba som polis utan borde istället sitta bakom ett skrivbord på något kontor.
Första gången man får läsa om Fredrika är rätt tidigt in i boken. Det är när hon och Alex, som är en högt uppsatt polis som jobbat inom branchen ett bra tag, är påväg till tågstationen där flickan försvann.
Fredrika beskrivs som en ung tjej med skinn på näsan. Enligt de andra poliserna är hon mera en akademist än polis och de tror inte att hon kommer jobba kvar länge som polis.
Som läsare får jag ändå en rätt bra beskrivning av hur Fredrika är. Trots att hon framstås som en amatör av de andra poliserna, så tycker jag att hon ser saker de andra inte ser och jag kan tänka mig att hon egentligen kanske är ett hot för de andra, fast de inte vill erkänna det. Fredrika är rätt kylig när det gäller känslor inom polisyrket, hon menar själv att hon absolut inte är så annars i sitt privatliv, men inom sitt jobb och inom utredningar vill hon helst hålla känslor lite på sidan av och kan därför verka rätt kall och hård.
Hon beskrivs som en mycket vacker ung kvinna, men dock väldigt mogen. Fredrika har inget förhållande, men hon träffar sedan några år tillbaka en äldre man som har både fru och barn. Hon säger sig trivas med det och vill inte binda sig med någon annan.
Fredrikas självständighet och engagemang imponerar mig faktiskt och jag tror säkert att det skulle vara kul att lära känna henne.
Som läsare får jag ändå en rätt bra beskrivning av hur Fredrika är. Trots att hon framstås som en amatör av de andra poliserna, så tycker jag att hon ser saker de andra inte ser och jag kan tänka mig att hon egentligen kanske är ett hot för de andra, fast de inte vill erkänna det. Fredrika är rätt kylig när det gäller känslor inom polisyrket, hon menar själv att hon absolut inte är så annars i sitt privatliv, men inom sitt jobb och inom utredningar vill hon helst hålla känslor lite på sidan av och kan därför verka rätt kall och hård.
Hon beskrivs som en mycket vacker ung kvinna, men dock väldigt mogen. Fredrika har inget förhållande, men hon träffar sedan några år tillbaka en äldre man som har både fru och barn. Hon säger sig trivas med det och vill inte binda sig med någon annan.
Fredrikas självständighet och engagemang imponerar mig faktiskt och jag tror säkert att det skulle vara kul att lära känna henne.
Bikaraktären jag tänkte skriva om är Lillans farmor/Gabriel Sebastianssons mamma, Teodora Sebastiansson.
Teodora kommer in lite senare i boken, då Fredrika åker hem till henne för att fråga lite om vad hon vet om sitt barnbarns försvinnande.
Teodora framstås som en mycket speciell kvinna som går genom eld för sin sons skull. Han är som hennes lilla ögonsten och hon ser genom fingrarna på allt han gör- enligt henne gör han aldrig fel. Teodora vägrar dessutom tro på att hennes son, trots bevis, har misshandlat sin ex-fru. "Som om Gabriel inte lidit nog, var hon dessutom tvungen att kalla honom hustruplågare" säger Teodora vid ett tillfälle, hon menar alltså att misshandeln bara är ett påhitt, för så skulle ju aldrig hennes egen son göra.
Jag får inget bra intryck av Teodora alls, jag har hela tiden känslan av att hon vet mycket mer än vad hon berättar bara för att skydda sin son. Hon uppger till polisen att hon inte har någon aning om vart han är, men lite senare så kommer han hem till henne och det verkar inte direkt som en överraskning för Teodora.
På något sätt tänker jag på min farmor när jag läser om Teodora, de är rätt lika ändå. Min farmor skulle nog göra vad som helst för pappa och enligt henne gör han nog bara rätt i precis allt- lite som Teodora. Så det var lite komiskt att jag faktiskt kunde koppla ihop henne med min egen farmor.
Jag tror dock inte att jag skulle kunna klara av att umgås med Teodora, hon känns som en sån person som tror sig vara överlägesen och alltid lite bättre. Hon känns så gåtfull och jag kan inte riktigt lita på henne, och det gör mig irriterad. Att hennes eget barnbarn är försvunnen är väl mycket viktigare än att skydda sin son?
Teodora kommer in lite senare i boken, då Fredrika åker hem till henne för att fråga lite om vad hon vet om sitt barnbarns försvinnande.
Teodora framstås som en mycket speciell kvinna som går genom eld för sin sons skull. Han är som hennes lilla ögonsten och hon ser genom fingrarna på allt han gör- enligt henne gör han aldrig fel. Teodora vägrar dessutom tro på att hennes son, trots bevis, har misshandlat sin ex-fru. "Som om Gabriel inte lidit nog, var hon dessutom tvungen att kalla honom hustruplågare" säger Teodora vid ett tillfälle, hon menar alltså att misshandeln bara är ett påhitt, för så skulle ju aldrig hennes egen son göra.
Jag får inget bra intryck av Teodora alls, jag har hela tiden känslan av att hon vet mycket mer än vad hon berättar bara för att skydda sin son. Hon uppger till polisen att hon inte har någon aning om vart han är, men lite senare så kommer han hem till henne och det verkar inte direkt som en överraskning för Teodora.
På något sätt tänker jag på min farmor när jag läser om Teodora, de är rätt lika ändå. Min farmor skulle nog göra vad som helst för pappa och enligt henne gör han nog bara rätt i precis allt- lite som Teodora. Så det var lite komiskt att jag faktiskt kunde koppla ihop henne med min egen farmor.
Jag tror dock inte att jag skulle kunna klara av att umgås med Teodora, hon känns som en sån person som tror sig vara överlägesen och alltid lite bättre. Hon känns så gåtfull och jag kan inte riktigt lita på henne, och det gör mig irriterad. Att hennes eget barnbarn är försvunnen är väl mycket viktigare än att skydda sin son?