malineklofsd.blogg.se

Det som jag skulle beskriva som den mest övergripande externa konflikten, och det boken faktiskt bygger på, är inte mellan två personer. Jag skulle istället se det som konflikten mellan gärningsmannen och poliserna i utredningen. De kämpar båda med att lyckas, gärningsmannen med att fullfölja alla de mord som han planerat och polisen, såklart, med att hitta gärningsmannen och den röda tråden i fallet. Som du säkert förstår så är denna konflikt den viktigaste, det är ju (som jag tidigare nämnde) bokens handling och det som man som läsare får följa från första till sista sidan. Kommer man att hitta gärningsmannen? Varför utför han de brott som han gör? Dessa frågor har cirkulerat enda sedan jag började läsa boken och dessa har ju väldigt mycket att göra med den stora externa konfliken, polisen mot gärningsmannen.
Man kan även beskriva det som en konflikt mellan det goda och det onda.

Detta är ju självklart inte den enda externa konflikten, min bok är tvärtemot full av externa konflikter. En annan är mellan huvudpersonen Fredrika och hennes älskare Spencer, som har både barn och är gift. Enligt honom är det bättre att ha det så, då han fortfarande har starka band med sin fru som han inte är redo att bryta. Fredrika vill istället, så klart, att han ska separera med sin fru och inleda en stabil framtid med henne istället.
Här uppstår det även en intern konflikt för Fredrika med sig själv. Ska hon göra så som alla hennes väninnor uppmanar henne till, lämna Spencer och hitta en man som bara vill ha henne. Hon kämpar med tankarna om att hon faktiskt måste inse det faktum att hon närmar sig 35 och inte har möjligheten att skaffa barn så länge till. Hon tragglar även med beslutet om hon ska genomföra adoption eller inte, ska hon dessutom berätta för Spencer eller kommer detta skrämma iväg honom? Så när samtalet kommer att hon är godkänd adoption, snurrar tankarna som aldrig förr.

”Plötsligt vet inte Fredrika vad hon vill längre, och vad skulle Spencer säga?”

Egentligen så tror jag bara att Fredrika bara gör allt rörigare än vad det faktisk är. Innerst inne så tror jag att adoptionen är det som hon vill och alltid har velat, men tankarna över vad Spencer ska tycka tar över totalt. Han som varken är hennes pojkvän eller make verkar trots allt vara hennes fasta punkt i livet och rädslan av att förlora honom och göra det hon verkligen vill tror jag är väldigt stor. Enligt mig så tycker jag att hon antingen ska genomföra adoptionen och se vad som händer respektive att helt enkelt sätta sig ner och berätta om situationen för Spencer istället för att grubbla. Om han tycker att det verkar orimligt att hon på egen hand genomför en adoption så tycker inte jag han är något att ha överhuvudtaget.
Jag kan dock känna igen mig i Fredrikas interna konflikt och sätt att resonera. Jag kan erkänna att jag också ibland tänker alldeles för mycket på hur andra påverkas av mina val istället för att göra så som jag verkligen vill. Att älta en sak om och om igen i huvudet, även fast jag redan vet vad jag vill, bara för att ta hänsyn till av andra tycker och tänker om det beslutet. Jag tror inte jag, eller Fredrika för den delen heller, är ensamma om att grubbla allt för mycket om andras åsikter om saker som egentligen bara har med mig att göra.