malineklofsd.blogg.se

Femte loggen: Peripeti och upplösning

Min bok har flera peripetier men den tydligaste och allra största är självklart när poliserna tillslut efter många om och men hittar gärningsmannen, mördaren.
Denna vändpunkt är väldigt tydlig och är inte något som man som läsare missar. Den är precis i slutet av boken.

Två andra peripetier är när Fredrika äntligen bestämmer sig för att göra adoptionen och när hennes älskare Spencer äntligen lämnar sin fru för henne.  Hon kan äntligen få ett barn som hon alltid velat och få leva sitt liv med den man hon älskar. Nu kan hon slippa oroa sig för om han en dag ska vakna upp och inte vilja träffa henne mer, nu är han bara hennes.  
Av denna peripeti blev jag väldigt glad och det kändes som att det äntligen blev som det skulle vara och man fick svar om Fredrika fick som hon önskat eller inte.

Men åter till den stora peripetin, när mördaren hittas.  Jag tycker att detta är en peripeti eftersom att jag som läsare, men även poliserna och föräldrarna till offren, får svar på de mesta frågorna. Äntligen lyckas de få stopp på denna hemska man och bokens handling vänder kvickt, nu finns det längre ingen barnmördare att oroa sig för och offrens föräldrar kan äntligen känna att de får ett slags avslut på denna traumatiska händelse.

Två barn har hittats mördade och när polisen får larm om ett tredje försvunnet barn får de bråttom. De andra har bara överlevt max ett dygn så det finns ingen tid att vänta. Tack vare tips och mycket klurande får de äntligen reda på vem gärningsmannen är och de far genast till lägenheten där han bor, som även är nära platsen där den lilla pojken nyligen anmäldes försvunnen.
Som tur är så lyckas pojken räddas levande från mördaren, men han själv tar livet av sig och detta lämnar tyvärr fortfarande vissa frågetecken. Jag får dock svar på det jag undrat över mest. ”Varför gör han detta? Mördar små barn och skriver Oönskad i pannan på dem?” Svaret på detta är visserligen långt, men kortfattat handlar det om någon slags sjuk hämnd. Bara för att han själv som liten var oönskad av sin mamma vill han straffa andra kvinnor som gjort abort, genom att döda deras nästkommande barn. Helt sinnesjukt enligt mig!

Upplösningen till detta har jag väll på sätt och vis redan nämnt, och man får svar på frågor som man grubblat över under bokens gång, som exempelvis ”Vem är gärningsmannen” eller den fråga som jag precis nämnde i stycket här över.
Självklart får problemet en lösning, mördaren är ju liksom ur vägen, men detta kan ju aldrig läka det hål som försvunnit ur de anhörigas liv. Trots att mördaren nu inte finns kvar så kan det aldrig ersätta känslan av att ha förlorat sitt eget barn. Detta gör det svårt för mig att säga om slutet är olyckligt eller inte, men jag tycker att det är lite båda delarna. För mig som läsare känns det i alla fall väldigt skönt att äntligen få reda på vem gärningsmannen är och varför han utför de hemska barnmorden, men jag har ändå kvar obehagskänslan av hur man faktiskt kan ta livet av en 9 åring samt ett spädbarn. Så jag känner väll både lättnad och obehag efter upplösningen.
Dock så hade jag önskat att mördaren inte hade tagit sitt liv innan polisen hann stoppa honom, jag tycker att han borde stå sitt kast och få ett straff han förtjänar istället för att bara ta sitt liv sådär.

Detta är alltså slutet på en väldigt bra bok som jag verkligen rekommenderar starkt, trots att jag nu (tyvärr) genom loggarna har avslöjat det mesta.

Det som jag skulle beskriva som den mest övergripande externa konflikten, och det boken faktiskt bygger på, är inte mellan två personer. Jag skulle istället se det som konflikten mellan gärningsmannen och poliserna i utredningen. De kämpar båda med att lyckas, gärningsmannen med att fullfölja alla de mord som han planerat och polisen, såklart, med att hitta gärningsmannen och den röda tråden i fallet. Som du säkert förstår så är denna konflikt den viktigaste, det är ju (som jag tidigare nämnde) bokens handling och det som man som läsare får följa från första till sista sidan. Kommer man att hitta gärningsmannen? Varför utför han de brott som han gör? Dessa frågor har cirkulerat enda sedan jag började läsa boken och dessa har ju väldigt mycket att göra med den stora externa konfliken, polisen mot gärningsmannen.
Man kan även beskriva det som en konflikt mellan det goda och det onda.

Detta är ju självklart inte den enda externa konflikten, min bok är tvärtemot full av externa konflikter. En annan är mellan huvudpersonen Fredrika och hennes älskare Spencer, som har både barn och är gift. Enligt honom är det bättre att ha det så, då han fortfarande har starka band med sin fru som han inte är redo att bryta. Fredrika vill istället, så klart, att han ska separera med sin fru och inleda en stabil framtid med henne istället.
Här uppstår det även en intern konflikt för Fredrika med sig själv. Ska hon göra så som alla hennes väninnor uppmanar henne till, lämna Spencer och hitta en man som bara vill ha henne. Hon kämpar med tankarna om att hon faktiskt måste inse det faktum att hon närmar sig 35 och inte har möjligheten att skaffa barn så länge till. Hon tragglar även med beslutet om hon ska genomföra adoption eller inte, ska hon dessutom berätta för Spencer eller kommer detta skrämma iväg honom? Så när samtalet kommer att hon är godkänd adoption, snurrar tankarna som aldrig förr.

”Plötsligt vet inte Fredrika vad hon vill längre, och vad skulle Spencer säga?”

Egentligen så tror jag bara att Fredrika bara gör allt rörigare än vad det faktisk är. Innerst inne så tror jag att adoptionen är det som hon vill och alltid har velat, men tankarna över vad Spencer ska tycka tar över totalt. Han som varken är hennes pojkvän eller make verkar trots allt vara hennes fasta punkt i livet och rädslan av att förlora honom och göra det hon verkligen vill tror jag är väldigt stor. Enligt mig så tycker jag att hon antingen ska genomföra adoptionen och se vad som händer respektive att helt enkelt sätta sig ner och berätta om situationen för Spencer istället för att grubbla. Om han tycker att det verkar orimligt att hon på egen hand genomför en adoption så tycker inte jag han är något att ha överhuvudtaget.
Jag kan dock känna igen mig i Fredrikas interna konflikt och sätt att resonera. Jag kan erkänna att jag också ibland tänker alldeles för mycket på hur andra påverkas av mina val istället för att göra så som jag verkligen vill. Att älta en sak om och om igen i huvudet, även fast jag redan vet vad jag vill, bara för att ta hänsyn till av andra tycker och tänker om det beslutet. Jag tror inte jag, eller Fredrika för den delen heller, är ensamma om att grubbla allt för mycket om andras åsikter om saker som egentligen bara har med mig att göra. 

Min bok är en deckare och har tyvärr inte så många miljöbeskrivningar, men jag ska göra mitt bästa för att försöka få en så bra summering av miljöbeskrivningen som möjligt.

 

En plats som jag dock tycker är bra beskrivet är Teodora Sebeastianssons hus, alltså offrets farmor. När jag läser får jag känslan av obehag och det känns inte som ett så välkomnande ställe. Husets beskrivs som museumliknande, vädigt välstädat, väggar klädda med antika tavlor och doften av nystädat och kliniskt. Det är ganska mörkt och dunkelt med ett fåtal fönster. 
Redan när jag började läsa beskrivningen av tomten till huset fick jag känslan av ogästvänlighet. Det känns inte direkt som något varmt, välkomnande och familjeliknande hem. "Trädgården var stor i förhållande till de andra som hon hade kört förbi på vägen dit, nästan parkliknande där den låg för sig själv i slutet av vägen. Gräsmattan var bessynerligt grön och påminde om gräset på en golfbana. En mur omgärdade hela trädgården. Grinden som Fredrika hade kört in genom var den enda öppningen i muren som hon såg."
Jag tycker att trots att miljöbeskrivingarna inte är fullt så utvecklade som de kunde ha varit, så får jag ändå en relativt klar bild om hur platserna och miljöerna i boken ser ut. Att författaren inte heller alla gånger är så jätte detaljerad gällande beskrivningen av saker såsom dofter och känslor ger mig även chansen att skapa mig en egen bild av det hela och enligt mig är detta ändå en positv sak. När jag läser får jag trots allt en bra bild om hur allt ser ut, även fast det dock kanske inte är så som författaren har föreställt sig.

Vid vissa tillfällen har författaren dock lyckasts riktigt bra med miljöbeskrivningen. Vid ett tillfälle när en skog beskrivs får jag en riktig verklighetskänsla av att jag verkligen är där. När författaren beskriver trädens vaggande grenar som stilla rörs av sommavindarna. Hur lukten av gran riktigt sätter sig fast i näsan på Peder och knaster av grenar som knäcks när han försiktigt tar sig fram genom den tysta skogen. Hur kan verkligen njuter av tystnaden och ugglornas eko. Sommarblommorn som är prydda med den tidiga morgonens dagg och känslan av lycka. Jag känner mig verkligen närvarande och det känns som att jag också känner den där starka grandoften och hör ljudet av grenar som knäcks . Här är ett citat från det stycket.
"Solens strålar letar sig mellan träden som långsamt vaggas av den lätta sommarviden. Det här är bland det bästa Peder vet, att ensam få njuta av skogens stillsamhet. Bara han och tystnaden. Doften av gran sätter sig fast i näsan och han känner sig otroligt fånig där han står och ler."

Jag tycker dock inte att författaren tar in alla fem sinnen många gånger i sina beskrivningar, jag skulle gärna ha uppskattat mer beskrivning av dofter och ljud som karaktärerna hör eftersom att jag troligtvis hade känt mig ännu mer närvarande då. Men tack vare att författaren beskriver så detalerat om vad karaktärerna ser och hur de känner sig, så gör det mig inte mycket. Jag kan ändå leva mig in i berättelsen och få en verklighetstrogen bild av det hela. Detta är ju trots allt en deckare och då känns nog själva utredningen, förloppet och personbeskrivningar mer relevant än detaljerade miljöbeskrivningar. 

 

Som jag tidigare nämnde så är det inte så jätte många miljöbeskrivningar och jag hade absolut inte klagat om det fanns mer, men jag tar hänsyn till detta eftersom att boken faktiskt är (som jag tidigare nämnde) en deckare. Men de detaljerade beskrivningar som fakrikst finns är förvånadsvärt bra! Även författarens ibland obehagliga sätt att beskriva höde t.ex när offret hittas död ute i regnet av polisen är verkligen riktikgt skickligt skrivna och får verkligen kalla kårar att sprida sig genom kroppen.