malineklofsd.blogg.se

Jag hör regnet smattra mot det lilla vindskyddet där jag har varit så många gånger som liten. Det känns som att platsen inte hade förändrats något under de 8 åren sedan jag var här senast, det är som att tiden har stått still. De höga bruna trädstammarna, fågelbona i trädgrenarna och den lilla spruckna eldstaden. Allting är sig likt.
Allt är så fridfullt här, granarnas toppar vajande i takt till vinden och jag känner en stark doft av regn och skog. Då och då faller ett löv långsamt dalande mot marken från en ek lite längre bort. Den hade funnits där så länge jag kan minnas och mitt på ekens stam är ett hål där en ekorre har sökt skydd från regnet.

 

Jag sätter foten på den blöta, lövfyllda marken och och går ut från den tysta skogen. Regnet smattrar mot trädkronorna och jag fäller upp mitt paraply för att undgå att bli blöt. Väl ute ur skogen står jag på cykelbanan utanför och står still, jag andas in den fuktiga lukten och bara njuter.

Då helt plötsligt brakar det till från skogen och jag vänder mig hastigt om och stirrar in i mörkret bland trädstammar och stenar. Ut i full fart kommer en rådjursmamma med sina två ungar, hon tittar hastigt åt alla håll och springer sedan i riktning mot en gul liten stuga längre bort. Den lyses upp av en gatulykta, de andra har slocknat, och trots att den är långt bort så syns det att den troligtvis är övergiven. Det mesta av den gula husfärgen har flagnat bort och det ser ut som att den är nära på att rasa ihop helt och hållet. 
Rådjursmamman och hennes ungar är nu utom synhåll och om det inte vore för gatulyktornas sken så skulle allt vara omfamnat av nattens mörker.

 

Klockan är nu mycket och jag påbörjar min promenad hemåt i nattens tystnad, brevid mig ligger den svarta ån och den är nästintill tom förutom ett par änder som långsamt glider över den stilla vattenytan. Regnet har nu avtagit och jag skakar av mitt blöta paraply, vattendropparna skvätter åt alla möjliga håll och jag får en liten droppe mitt i ansiktet. 
Lite längre fram kommer en kvinna cyklandes, stenarna under hjulen knastrar till när de trycks mot marken och det svaga ljuset från lampan på cykeln letar sig fram i nattens mörker. Andfått cyklar hon förbi och sedan blir det tyst igen. 
Nu är det bara vindens sus som låter och kylan letar sig in bland kläderna. Nu är det verkligen höst.

Här kommer min fortsättning! :)

Han hade alltid varit lite förtjust i Pancha. Ända sedan hon kom till byn för två år sedan hade han dagligen iakttagit hennes flitiga arbete, det var som att hon aldrig vilade. 
Dag efter dag jobbade hon tills svetten rann, ute på jordbruksfältet utanför byn, med sin lillebror som alltid lika troget följde henne. 
Hon hade alltid ett vakande öga mot en man som varje dag kontrollerade henne och de andra arbetarnas jobb ute på fältet. Mannen var lång och stor med ett känslokallt ansikte och en iskall blick. Oftast satt han bara och inspekterade deras arbete, hans kalla blick granskade arbetarna som en hök och när de inte gjorde sitt arbete tillräckligt bra så röt han till med sin mörka stämma. Då var det ingen som vågade säga emot. 

Pancha gjorde alltid sitt arbete utan att klaga och när hon väl var klar med det tunga arbetet så gick hon alltid direkt till floden och tvättade av sig. Han mindes när han för ett år sedan hade föjlt efter henne ner till floden, hon skulle tvätta kläder och han satt tålmodigt bakom en buske lite längre ifrån och bara iakttog henne.
Han kom ihåg hur hennes mörka långa hår glänste i solen och lockarna som hängde ner över hennes vackra ansikte. Hur hon böjde sig ner mot floden för att skölja kläderna i det glittrande ljusblå vattnet. Då plötsligt tappade hon fästet från stenen hon satt på och föll pladask ner i vattnet. Det var som att strömmarna drog tag i henne och ville dra henne mot det bullrande skräckinjagande vattenfallet. Han skrek till och visste inte vad han skulle ta sig till, han visste att han borde hjälpa henne men han var som fastfrusen sittandes bakom busken. Då såg han till sin lättnad hennes huvud över vattenytan igen och hur hon fick tag i en trädgren som var hennes livlina upp till land igen. 
Blöt och skräckslagen la sig Pancha platt på marken och andades häftigt. Sedan sprang hon iväg som ett skrämt djur och han såg henne inte mer den dagen.

Ända sedan dess hade han velat gå och fråga henne om hur det gick, men han fann aldrig mod till det. Men idag när hon gick förbi bestämde han sig för att prata med henne. Hon var vackrare än någonsin med lila blommor i håret som slingrade sig runt hennes hjässa. Hennes vita klänning fladdrade i vinden och hon såg så lycklig ut.
Han var precis bakom henne nu och la handen på hennes mörka axel, hon snurrade snabbt runt och granskade honom med sina nattsvarta ögon. Det var som om att han drunknade i dem och hennes blick var så varm på något sätt.

 Utan att han märkte det hade en kraftigt byggd man ställt sig bredvid honom. Mannen tittade på honom med en irriterad blick och blicken fick kalla kårar att sprida sig genom hans kropp, det var en blick som han gärna inte ville möta igen. Mannen svor till och bad honom att låta hans fru vara, han tog sedan Pancha i handen och slet henne därifrån. Pancha var alltså gift, han visste inte vad han skulle svara utan bara tittade efter dem, med en tom blick, när de försvann längs stigen, bort ifrån honom. Det var sista gången han såg Pancha, vackrare än någonsin där hon försvann i mörkret med klänningen fladdrandes vid fötterna, med den kraftige mannen vid sin sida.

Han skulle aldrig glömma henne, Pancha , hans livs kärlek.